Många turer har det varit.. varje månad har vi hoppats på att det ska ha tagit sig. Men varje månad har den elaka "tanten" kommit och slagit hål på våra förhoppningar. Vi har hoppats och sörjt.. allt om vartannat.

Väntan blev till 11månader och vi hade möte med en läkare som vi gjort utredning hos.. vi kom dit och hoppades på bra nyheter.

Hon började med att säga att jag hade dåligt värde på mina prover och förklarade lite om det. Sen berättade hon även att sambon hade slöa simmare.. och allt medan hon satt där och berättade och förklarade så mådde jag mer och mer illa.. vi båda blev helt lamslagna. Vad händer nu?? Hon började genast prata om IVF/provrör och berättade allt om den processen..

Jag har nog aldrig mått så dåligt och varit så ledsen som då.. hela min värld rasade..

Trots att jag har en underbar dotter med en anna man så vill jag så gärna att hon ska få ett syskon, jag vill så gärna att min sambo ska få bli pappa på "riktigt".

Nu kändes det verkligen som att det kanske inte gick att förverkliga.

Vi fick med oss lite information och priser med mera.. och så fick vi åka hem och fundera på hur vi ville göra.

Detta var på måndagen.. och dagarna gick därefter, en efter en.. Vi var alldeles lamslagna och ledsna.. Det blev helt plötsligt så himla stort  med att skaffa barn.. Det kändes som att man var tvungen att KÖPA sig till ett barn.

Vi bestämde oss för att helt göra omprioriteringar i den närmsta framtiden..

Vi var ju på jakt efter en bostadsrätt och jag ville studera.. allt detta blev placerat på paus.. För nu blev prioritering nummer 1 att få ihop till de pengarna som behövdes för att iaf kunna göra ETT försök med IVF..

Vi kollade runt och frågade våra nära och kära om råd och tröst.

Dagarna gick en efter en medan vi jobbade..

jag skulle ha min mens på torsdagen och väntade hela dagen på att få ytterligare ett nedslag. Började må mer och mer konstigt.. illa på morgonen och även på kvällen.. men tänkte att så har jag ju mått så många gånger förut dagarna innan mensen skulle komma. Sa till min sambo att om mensen inte kommer på torsdagen så åker jag efter jobbet och köper ett test för att kolla på fredagsmorgonen..

Åkte som sagt och köpte ett test för det fanns inget spår av att mensen skulle komma..

Testade på morgonen och jeeses.. Det stod GRAVD på den, 1-2veckor efter befruktning. Helt i chock och ur glad som helst funderade jag för en kort sekund om jag skulle göra nåt roligt för sambon.. men näe.. han hade fattat att det var något så fort han hade sett mig. Jag sken som en sol och gick in till honom och väckte upp honom.. jag gav honom stickan och efter lite gnugg och uppspärrande av ögon så såg han vad det stod.. Vi blev så himla glada och låg sen där och grät av glädje.

Helt sjukt.. på måndagen fick vi veta att vi praktiskt taget var infertila (mkt svårare) och på fredagen så fick vi veta att vi hade lyckats.

Vi hade svårt att tro det. Men mensen kom aldrig och symptomen kom mer och mer.

Nu har vi äntligen smält chocken och fattat att vi ska bli 4 i familjen.. Dottern vet ingenting ännu och det väntar vi med ännu ett tag. Hon kommer bli glad oavsett.

Inskrivningen sker i början på maj och nu är det bara till att njuta!!   

//Ciao babes!!   

jadu, vad är samliv?

Jag har nog fått det om bakfoten tror jag.. trodde man levde tillsammans och gjorde saker tillsammans.. men sånt händer allt mer sällan.

Hur gör man då för att få det bättre? ingen aning.. jag har inga bra idéer.. har aldrig bra idéer verkar det som.. men men.. det ordnar sig väl.. hoppas jag iaf.

Jag vill sluta känna mig som en trist människa som ingen vill vara med!!

Hatar det! =(

Men men.. that´s my life!!!!

//Ciao babes!!

Såg ett avsnitt av Dr. Phil för nån vecka sedan.. och jisses, den snubben e ju inte riktigt klok!! Meen, jag kan förstå hans grund-oro.. för är man rädd för något och den känslan e tillräckligt stark så går det kanske inte att ignorera den.. jag vet... för in many ways så är jag lik dan som han är.. fast inte i samma utsträckning och lika maniskt.

Jag har blivit sårad så himla många gånger, även med min nuvarande pojke och alla de gångerna sätter spår i själen.. ärr som finns där och påminner oss.

Jag är på god väg att gå ner mig i ett träsk och jag vill ropa "hjälp" och "stopp, jag finns" men jag vill inte ligga någon till lags!

Jag vet att jag säger många dumma saker och kan agera irrationellt men det går inte att stoppa förrän jag sagt ett gjort det. örst då kommer jag på mig själv och ångrar mig. För jag vet ju att det inte är så..

Fast det trodde jag ju förut oxå och se hur fel jag hade.. skrattretande faktiskt.. För hur mkt har folk inte ljugit för mig?? Och hur mkt har inte han ljugit??

 Men det finns inget bra sätt att rättfärdiga en sån handling heller.. men än att jag kan säga att jag innerligen är ledsen för att det har blivit som det har blivit!! =(

Jag fick iaf rätt i att han skulle göra slut innan 2år hade gått.. vilket han sa aldrig skulle hända!! Frågan är om samma sak händer ikväll??

The ones who live through this night will see!!!

//Ciao babes!!