Ibland tänker jag mycket på hur ensam jag egentligen är.

Kan nog inte säga att jag har så mkt vänner, inga som har tid med mig iaf.

Ringde en igår och ville bara prata lite medan jag gick i köpcentret efter att jag nyss klippt mig.

Hon svarade inte och skickade sedan ett sms med att hon var och shoppade med sin kille inne i stan och att det var lite svårt att göra två saker samtidigt. Men om det inte var nåt speciellt så kunde vi väl höras?????

Vilken vän säger så???? Det är för mig ofattbart. Jag kände mig så nedvärderad så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.. var det inte mer värt än så så får det vara.

Jag orkar inte känna mig som vald sist hela tiden..

Varför är det så hela tiden? Ingen säger att jag är tråkig att vara med när jag frågar.. men va faan är det då? Skäms de för mig? Jag hajjar inte..

Jag ställer alltid upp, även då jag inte har lust.. lyssnar alltid och finns där för de.

Soooo What´s the BIG deal????

Nya vänner känns praktiskt omöjligt att få.. jag är för blyg och osäker med nya människor. Kommer säkert sitta ensam hemma varje helg när jag är 40 också..

Äh, fy faan!!!!

Skit på er oldies!!

Hoppas jag finner frid med nya vänner snart.

Nu ska jag fortsätta glo på Eurovision 2010 !!!!!

//Ciao babes!

jag vill så gärna åka på semester med MIN familj..

men det känns så himla omöjligt, ekonomiskt.

Jag kan aldrig spara något förutom till dotterns framtida boende så hur ska jag nånsin kunna spara ihop till en semester?

Jag har vuxit upp och haft lyxen att kunna åka på semester med antingen mamma eller pappa väldigt ofta.. jag har bilat i europa flera somrar och rest till bla greklands, spaniens och cyperns övärldar. Jag älskar att resa och att få se nya världar, uppleva atmosfären och människorna.

Men sambon vill flytta till billigare, han pratar alltid om hur lite pengar han har, att det inte är värt det.. jag ville flytta ifrån min mamma och gjorde det så fort som möjligt.. var inte det bra nog då??

usch, jag vill resa på semester även om vi inte har mkt pengar över.

Många turer har det varit.. varje månad har vi hoppats på att det ska ha tagit sig. Men varje månad har den elaka "tanten" kommit och slagit hål på våra förhoppningar. Vi har hoppats och sörjt.. allt om vartannat.

Väntan blev till 11månader och vi hade möte med en läkare som vi gjort utredning hos.. vi kom dit och hoppades på bra nyheter.

Hon började med att säga att jag hade dåligt värde på mina prover och förklarade lite om det. Sen berättade hon även att sambon hade slöa simmare.. och allt medan hon satt där och berättade och förklarade så mådde jag mer och mer illa.. vi båda blev helt lamslagna. Vad händer nu?? Hon började genast prata om IVF/provrör och berättade allt om den processen..

Jag har nog aldrig mått så dåligt och varit så ledsen som då.. hela min värld rasade..

Trots att jag har en underbar dotter med en anna man så vill jag så gärna att hon ska få ett syskon, jag vill så gärna att min sambo ska få bli pappa på "riktigt".

Nu kändes det verkligen som att det kanske inte gick att förverkliga.

Vi fick med oss lite information och priser med mera.. och så fick vi åka hem och fundera på hur vi ville göra.

Detta var på måndagen.. och dagarna gick därefter, en efter en.. Vi var alldeles lamslagna och ledsna.. Det blev helt plötsligt så himla stort  med att skaffa barn.. Det kändes som att man var tvungen att KÖPA sig till ett barn.

Vi bestämde oss för att helt göra omprioriteringar i den närmsta framtiden..

Vi var ju på jakt efter en bostadsrätt och jag ville studera.. allt detta blev placerat på paus.. För nu blev prioritering nummer 1 att få ihop till de pengarna som behövdes för att iaf kunna göra ETT försök med IVF..

Vi kollade runt och frågade våra nära och kära om råd och tröst.

Dagarna gick en efter en medan vi jobbade..

jag skulle ha min mens på torsdagen och väntade hela dagen på att få ytterligare ett nedslag. Började må mer och mer konstigt.. illa på morgonen och även på kvällen.. men tänkte att så har jag ju mått så många gånger förut dagarna innan mensen skulle komma. Sa till min sambo att om mensen inte kommer på torsdagen så åker jag efter jobbet och köper ett test för att kolla på fredagsmorgonen..

Åkte som sagt och köpte ett test för det fanns inget spår av att mensen skulle komma..

Testade på morgonen och jeeses.. Det stod GRAVD på den, 1-2veckor efter befruktning. Helt i chock och ur glad som helst funderade jag för en kort sekund om jag skulle göra nåt roligt för sambon.. men näe.. han hade fattat att det var något så fort han hade sett mig. Jag sken som en sol och gick in till honom och väckte upp honom.. jag gav honom stickan och efter lite gnugg och uppspärrande av ögon så såg han vad det stod.. Vi blev så himla glada och låg sen där och grät av glädje.

Helt sjukt.. på måndagen fick vi veta att vi praktiskt taget var infertila (mkt svårare) och på fredagen så fick vi veta att vi hade lyckats.

Vi hade svårt att tro det. Men mensen kom aldrig och symptomen kom mer och mer.

Nu har vi äntligen smält chocken och fattat att vi ska bli 4 i familjen.. Dottern vet ingenting ännu och det väntar vi med ännu ett tag. Hon kommer bli glad oavsett.

Inskrivningen sker i början på maj och nu är det bara till att njuta!!   

//Ciao babes!!   

Jag hatar att jag är så nedstämd hela tiden. Men nånting drar ner mig och gör mig ledsen. Känner mig så ensam och utfryst och liksom, ja, att allt fel är mitt fel.

Oftast är det inte det, men det känns som att jag är den som skall ta på mig skulden. Även de gångerna då ingen är orsaken till det hela.

Jag är så van sedan liten att skapa skuldkänslor, över allt och inget. Det är mitt sätt att undvika så att ingen annan jag tycker om blir illa till mods. På gott och ont.

Det är så lätt att säga att det är mitt fel och jag är bara skit.. jag är dum i huvudet.. och så vidare.

Det hela blir inte heller bättre utav att jag självklart blir nedstämd och sårad av mina egna ord. För jag vet att alla jag nånsin hållt mig kär om hjärtat har sagt minst en gång hur dåliga val och saker jag gör.

Man blir väl formad av vad andra säger om en. Speciellt om man fått höra det om och om igen under hela sin uppväxt.

Jag börjar tro att jag inte är ämnad att få vara lycklig, inte ens för en sekund.

Eller jo, en gång var jag faktiskt stolt. Det var den enda gången jag sett min mor gråta, av stolthet, eller vad hon nu kände. Svårt att säga med henne.

Jag har aldrig känt mig älskad av henne, aldrig uppskattad eller bra. Bara känt mig i vägen och jobbig. Det gör jag fortfarande.

Jag försöker och försöker få hennes gillande, men hon lyssnar knappt på vad man säger och svarar med ett suckande svar.

Jag berättar mina drömmar men inget utav det passar för mig just nu eller alls i framtiden. Så vad ska man tro och känna?

Jag känner mig så helt otroligt värdelös och dålig så ingen kan ens tro det om mig. Jag som på ytan ler och är glad, trevlig och sällskaplig.

Inombords skriker jag då knivbladen skär och blodet sprutar. Så känns det iaf.

Livet känns så otroligt orättvist. Alla andra har det så bra, men inte jag.

Alla andra kan resa och leva lvet, men inte jag, jag kan inte ens spara en peng i månaden. Tror jag har lyckats spara 500:- på 3,5år. Och då skojjar jag inte.

Sambon har sparat desto mer, men han har ju inge barn heller. Och kläder köper han inte heller. Så bra för honom.

Jag har kommit till det stadiet att jag börjar sälja av mina gamla saker/kläder så jag ska få mindre "skit" hemma, som han säger.

Jag kommer från två föräldrar som båda är hamstrar och samlar på allt möjligt, konstigt att jag med då gör det? Nej, inte så värst.

Jag har slängt så mkt nu när vi flyttade och har gjort mig av med desto mer efter.. har tagit bort alla mina småpynt överallt förutom på ett ställe i lägenheten. Allt för att jag ska slippa få höra av honom att det är så mycket SKIT överallt. Som dessutom samlar damm.

Jag tycker om att ha massa småsaker framme, men han är av en annan sort.

Jag köper inte mycket kläder, käkar äcklig mat på jobbet för 11,50:-/dag och undviker att hitta på saker med mina vänner eftersom det kostar pengar.

Jag sitter hemma varje dag och önskar varje dag att sambon ska vilja "hitta på något" med mig. Inget speciellt, men kanske en pratstund, ett kortspel eller någonting. Nån tillstymmelse till intresse till mig vill jag se nångång. Inte bara när vi "myser". Har länge velat och längtat efter fler kramar och pussar, UTAN något mer. En kärleksbevisning.

Jag försöker göra mig fin, lukta gott och klä mig ordentligt, men sällan han ser det. Försöker ge honom presenter och visa efter min förmåga att jag älskar honom. Min dotter tycker även hon om honom väldigt mycket, men gång på gång, varenda dag så ser jag och hör hur han ger henne elaka kommentarer. Kanske omedvetet, vad vet jag. Känner mig som en feg usling när detta sker och jag inte vågar säga emot honom.

Men visst, han hade det väl inte lätt när han kom in i våra liv. Men ändå, HAN valde OSS!! Inte tvärtom.

Jag hade barn och sa helt och håller till honom att funkar det nte mellan dig och henne så kan det aldrig bli något mellan oss. Hon är mitt allt, mitt värdefulla älskade lilla barn!

Ibland känner jag att jag har sjunkit så långt ner genom golvet att jag inte finns längre. Jag svor att jag aldrig skulle sjunka så lågt men det är bra nära nu. Och på bekostnad av min egen känsla av lycka.

Matlusten finns inte och jag äter det jag kan, efteråt mår jag illa och blir ledsen över att jag inte kan äta ordentligt.

Jag dricker mer och mer TE och allt mindre vatten eller annan bra dricka.

Jag känner inte för det.

Läste nånstans för ett tag sedan att de som är deprimerade dricker mer TE än vad andra gör. Eftersom man tydligen är mer frusen och nedstämd.

Tröttare ska man vara också. Alla dessa symptom som finns beskrivna på deppression brukar stämma mer eller mindre in på mig, olyckligtvis.

Jag vill det inte men kan inte hjälpa det.

På kvällen kan jag nästan somna ståendes ibland, åtminstone så märker jag inte när jag somnar i soffan. Bara märker att jag vaknar helt plötsligt och att tiden har gått iväg en runda.

Precis som nu.. Det har redan gått mer än 30min och detta skulle blivit ett kort inlägg.

jaja, jag fick iaf skriva av mig en stund. Så nu kanske jag kan känna mig lite lugnare för en sekund iaf.

Men många tankar och känslor finns fortfarande där inne.

Till nästa gång, kram på er i vintervärlden där ute!

//Ciao babes!

jaha.. då var julen över för detta året oxå!!

Fick några saker.. dottern hade nog varit väääldigt snäll detta året som gått.. för hon fick mest!! =D

Vi flytar ju snart till egen lya.. äntligen!! =D

d.v.s om pojken oxå tycker så. jag är rätt osäker på vad han känner egentligen.. han kanske tycker att jag är ett pain-in-the-ass-bitch!!??

En svartsjuk brutta med inget självförtroende??

Han säger att så inte är fallet.. men enda gången vi är intima är typ i sängen.. annars är det aldrig några kramar eller pussar. Får en hejdå-puss på morgonen alltid, tillsammans med ett "jag älskar dig".. sen kommer ett sms där han hoppas jag sovit gott och mår bra samt att jag får en bra dag..?!

jag vet inte, jag är inte expert på varken dessa frågor eller relationer.. kolla bara hur jag ser ut.. =(

Han har redan gjort slut en gång förra året då han va ute med grabbarna på krogen bara för att jag ringde.. han kom inte ens ihåg det dagen efter.. utan mest undrade varför jag var så frånvarande.

 Jag hoppas innerligt att han tycker om mig, att han tycker om min dotter, att han vill leva med oss utan några frågetecken alls!!

Annars är jag nog totalt misslyckad!!

Jo kanske är så.. vem vet?

//Ciao babes!

Ibland kan man ju fundera på vad som är rätt och fel med tanke på arbete och arbetssätt.

-Är det okej att le och vara trevlig mot en person för att i nästa sekund prata bakom ryggen om denne?

-Är det okej att diskriminera en arbetstagare i arbetet?

-Är det okej att "klaga" till chefen angående en kollega när den själv heller aldrig tagit upp något om dessa klagomål direkt mellan kollega/kollega INNAN han/hon klagar hos chefen?

-Är det okej att en arbetsgivare inte unersöker när en arbetstagare skriver att han/hon har blivit diskrimnerad av annan arbetstagare i ett frågeformulär?

Mitt svar på dessa frågor är NEJ och åter NEJ! 

Att det sedan är den utsatte arbetstagaren som eventuellt får avsluta sin provtjänstgöring är det inga frågetecken om ???????????

Helt sjukt!!!! 

Arbetsgivaren bara säger att han inte har bestämt något ännu men sedan pikar om att så inte är fallet. Pikarna handlar om att han/hon har bestämt sig för att avsluta det hela.

Ja, så ser min sida av historien ut. 

Lägger man till ett funktionshinder så får man nog andra ögon på det hela.

Läser man ett sms från arbetsgivaren så kan man verkligen börja fundera på om allt går rätt till?!

 Det hela känns så himla dåligt. Jag har gått dit och gjort ett bra jobb, barnen tycker om mig, föräldrarna tycker om mig.. men ändå är det inte tillräckligt? 

Jag funderar på vilka grunder en arbetsgivare får säga upp en arbetstagare på?? Jag har inte gjort något som ska vara skäligen till att bli uppsagd.

Då jag har varit borta har varit pga VAB eftersom mitt barn bytt avdelning. (något som JAG förutspådde då det blir nya baciller igen som barnet måste vänja sig vid) 

Själv har jag varit borta 6dagar pga sjukdom men även varit närvarande 5dagar då jag egentligen skulle varit hemma då jag faktiskt mått skitdåligt.

Så att säga att jag INTE ställer upp är helt fel!!

Att säga att jag INTE gör ett bra jobb är helt fel!!

Att säga att det kanske inte är rätt personkemi på avdelningen, att jag har för hög andel VAB-dagar, att jag inte är rätt typ av pedagog pga "den jag är" är för mig helt sinnessjukt!!!!!

Man kanske borde se efter i sitt eget hus innan man anklagar andra, är min åsikt!!!

Näe.. ett ord från min sida om jag känner efter hur mitt hjärta känner... DISKRIMINERING!!!! Big time!!!

Är så ledsen, men iofs, om man tänker på hur "alla" som arbetar där beter sig... att man pratar bakom ryggen om varandra, att man är falska mot varandra,att ingen vågar säga nått direkt till personen, att det är okej att diskriminera varandra, att ingenting görs för att lösa allt skit, så är det nog helt fel ställe för mig. 

Synd och tråkigt för jag älskar jobbet och barnen!! Verkligen!!

//Ciao babes!!

Jag hajjar inte..

varför kan inte jag få vara lycklig.. och vara utan problem?

Ständigt vrida o vända på ören är jobbigt.

Just nu har jag ju bara provanställning och vet inte om jag får vara kvar efter februari.. och i samma veva då så flyttar jag och killen ihop i en hyreslgh.. rätt dyr sådan.. men vad de har räknat så klarar vi den hyran.

Killen klagar jämt på att jag har för mkt räkningar.. jag har mest sparande och försäkringar och facket.. plus vårt gemensamma  förråd..

jag har minskat mobilräkningen radikalt.. sparar inte bospar till mig själv längre..  visst.. kan ju sälja bilen så slipper jag de tre utgifterna.. men då har jag ngen inkoms heller..

äh, skit samma.. jag dör ändå!

//Bye från skithögen i egen hög person!!

Ibland kan man ju fundera på hur olika utbildningar är upplagda.. vi läser till förskolelärare men får inte läsa nåt enda om just barnen.. =S

Man vill ju veta lite om utvecklingen osv.. det va ju 100år sedan man hade barnkunskap i högstadiet.. =) och föressten så har inte alla haft barnkunskap.

jaja.. så äre iaf.. plugget går vidare och snart är det en ny kurs igen!!

//Ciao babes!!