Jag hatar att jag är så nedstämd hela tiden. Men nånting drar ner mig och gör mig ledsen. Känner mig så ensam och utfryst och liksom, ja, att allt fel är mitt fel.

Oftast är det inte det, men det känns som att jag är den som skall ta på mig skulden. Även de gångerna då ingen är orsaken till det hela.

Jag är så van sedan liten att skapa skuldkänslor, över allt och inget. Det är mitt sätt att undvika så att ingen annan jag tycker om blir illa till mods. På gott och ont.

Det är så lätt att säga att det är mitt fel och jag är bara skit.. jag är dum i huvudet.. och så vidare.

Det hela blir inte heller bättre utav att jag självklart blir nedstämd och sårad av mina egna ord. För jag vet att alla jag nånsin hållt mig kär om hjärtat har sagt minst en gång hur dåliga val och saker jag gör.

Man blir väl formad av vad andra säger om en. Speciellt om man fått höra det om och om igen under hela sin uppväxt.

Jag börjar tro att jag inte är ämnad att få vara lycklig, inte ens för en sekund.

Eller jo, en gång var jag faktiskt stolt. Det var den enda gången jag sett min mor gråta, av stolthet, eller vad hon nu kände. Svårt att säga med henne.

Jag har aldrig känt mig älskad av henne, aldrig uppskattad eller bra. Bara känt mig i vägen och jobbig. Det gör jag fortfarande.

Jag försöker och försöker få hennes gillande, men hon lyssnar knappt på vad man säger och svarar med ett suckande svar.

Jag berättar mina drömmar men inget utav det passar för mig just nu eller alls i framtiden. Så vad ska man tro och känna?

Jag känner mig så helt otroligt värdelös och dålig så ingen kan ens tro det om mig. Jag som på ytan ler och är glad, trevlig och sällskaplig.

Inombords skriker jag då knivbladen skär och blodet sprutar. Så känns det iaf.

Livet känns så otroligt orättvist. Alla andra har det så bra, men inte jag.

Alla andra kan resa och leva lvet, men inte jag, jag kan inte ens spara en peng i månaden. Tror jag har lyckats spara 500:- på 3,5år. Och då skojjar jag inte.

Sambon har sparat desto mer, men han har ju inge barn heller. Och kläder köper han inte heller. Så bra för honom.

Jag har kommit till det stadiet att jag börjar sälja av mina gamla saker/kläder så jag ska få mindre "skit" hemma, som han säger.

Jag kommer från två föräldrar som båda är hamstrar och samlar på allt möjligt, konstigt att jag med då gör det? Nej, inte så värst.

Jag har slängt så mkt nu när vi flyttade och har gjort mig av med desto mer efter.. har tagit bort alla mina småpynt överallt förutom på ett ställe i lägenheten. Allt för att jag ska slippa få höra av honom att det är så mycket SKIT överallt. Som dessutom samlar damm.

Jag tycker om att ha massa småsaker framme, men han är av en annan sort.

Jag köper inte mycket kläder, käkar äcklig mat på jobbet för 11,50:-/dag och undviker att hitta på saker med mina vänner eftersom det kostar pengar.

Jag sitter hemma varje dag och önskar varje dag att sambon ska vilja "hitta på något" med mig. Inget speciellt, men kanske en pratstund, ett kortspel eller någonting. Nån tillstymmelse till intresse till mig vill jag se nångång. Inte bara när vi "myser". Har länge velat och längtat efter fler kramar och pussar, UTAN något mer. En kärleksbevisning.

Jag försöker göra mig fin, lukta gott och klä mig ordentligt, men sällan han ser det. Försöker ge honom presenter och visa efter min förmåga att jag älskar honom. Min dotter tycker även hon om honom väldigt mycket, men gång på gång, varenda dag så ser jag och hör hur han ger henne elaka kommentarer. Kanske omedvetet, vad vet jag. Känner mig som en feg usling när detta sker och jag inte vågar säga emot honom.

Men visst, han hade det väl inte lätt när han kom in i våra liv. Men ändå, HAN valde OSS!! Inte tvärtom.

Jag hade barn och sa helt och håller till honom att funkar det nte mellan dig och henne så kan det aldrig bli något mellan oss. Hon är mitt allt, mitt värdefulla älskade lilla barn!

Ibland känner jag att jag har sjunkit så långt ner genom golvet att jag inte finns längre. Jag svor att jag aldrig skulle sjunka så lågt men det är bra nära nu. Och på bekostnad av min egen känsla av lycka.

Matlusten finns inte och jag äter det jag kan, efteråt mår jag illa och blir ledsen över att jag inte kan äta ordentligt.

Jag dricker mer och mer TE och allt mindre vatten eller annan bra dricka.

Jag känner inte för det.

Läste nånstans för ett tag sedan att de som är deprimerade dricker mer TE än vad andra gör. Eftersom man tydligen är mer frusen och nedstämd.

Tröttare ska man vara också. Alla dessa symptom som finns beskrivna på deppression brukar stämma mer eller mindre in på mig, olyckligtvis.

Jag vill det inte men kan inte hjälpa det.

På kvällen kan jag nästan somna ståendes ibland, åtminstone så märker jag inte när jag somnar i soffan. Bara märker att jag vaknar helt plötsligt och att tiden har gått iväg en runda.

Precis som nu.. Det har redan gått mer än 30min och detta skulle blivit ett kort inlägg.

jaja, jag fick iaf skriva av mig en stund. Så nu kanske jag kan känna mig lite lugnare för en sekund iaf.

Men många tankar och känslor finns fortfarande där inne.

Till nästa gång, kram på er i vintervärlden där ute!

//Ciao babes!

Just nu känns allt så tungt.. riktigt nere igen fast jag tillåter mig inte till att vara det hela vägen ut. Mycket med skola, känslor, familjen, livet.

När ska jag få vara nöjd och belåten? När ska jag få känna frid?

Älskar verkligen min sööta flicka och min underbara pojke!! De är bäst för mig!! De gör mig hel!!!!!

Känner mig tom inuti.. känslomässigt på paus liksom.. avvaktandes eller liknande. Jobbigt!

För iom det så sårar jag ju de som står mig nära samtidigt som det inte borde det.

Hoppas det blir bättre snart.

//Ciao babes!!